Drottningholm Slott – ett världsarv del 1

Änkedrottning Hedvig Eleonora köpte Drottningholm 1661. Samma år, den 30 december, brann dock slottet. Det gamla slottet hade Johan III låtit uppföra 1579 och Magnus Gabriel De la Gardie hade byggt om det 1653-55.

Arkitekten Nicodemus Tessin d.ä. fick omedelbart i uppgift att rita det nya Drottningholms slott och våren 1662 kunde han presentera ritningarna till huvudbyggnaden. Upp till 400 man var i arbete med slottsbygget som till det yttre stod klart 1665.

Det var inspirerat av franska barockslott som Palais de Luxembourg i Paris. I tidens anda var fönsterinfattningar och listverk grå och väggarna rosa. Det monumentala trapphuset som ansågs ha få motsvarigheter i Europa fick rik barockutsmyckning av den italienske stuckatören Carlo Carove.

Samtidigt växte slottet med de båda sidogårdarna. De bestod av låga längor, senare påbyggda, som avslutades med runda kupoltorn – det norra med slottskyrkan. Den slösande barocken tonades ned något då Tessin d.y. tog över efter faderns död 1681. Det dyrbaraste rum som skapats under 1600-talet var Hedvig Eleonoras paradsängkammare i modefärgen svart och guld. Den svarta färgen byttes ut 1701 mot den blå som rummet sedan dess behållit.

Lovisa Ulrika, som fick slottet i bröllopsgåva, 1744 införde rokokon i inredningen. Slottets sidolängor byggdes på med en våning av Carl Hårleman 1750 och Jean Eric Rehn skapade en stor del av den nya inredningen, däribland Lovisa Ulrikas berömda bibliotek 1767. Från 1770 finns en anteckning om att slottet ”avfärgades och rappades” – troligen i vitt. Osynligt för allmänheten är det badhus som ritats av slottsarkitekten Ove Hidemark och uppförts på södra Borggården 1995-96 i lätt kinesisk stil.